Stenunge by

fägatan i stenunge by

Mitt i det centrala Stenungsund ligger Stenunge by. Det är resterna av en medeltida by, med spår av ett gammalt kulturlandskap och två timrade 1700-talshus Mariagården och Västergård.

Promenera gärna i Stenunge by
Hälsans stig passerar genom Stenunge by. Här kan allmänheten ta del av livet vid ån och studera områdets historia och kulturliv. I och kring området har anlagts två stycken naturstigar, dels vid ån och dels genom den sk sumpskogen.

Mariagården Öppnas i nytt fönster.


unge åSten

Stenunge å
Stenunge å har många vattenfall och har därför haft gott om kvarnar. Det sägs att det som mest funnits 13 kvarnar i ån. Många av dessa var mindre s.k. skvaltkvarnar. Mariagårdens kvarn tillhörde de största. Det berättas att vattenflödet minskade på 1920 talet och de flesta kvarnarna slutade användas då. Stenunge å har varit rik på fisk – både ål och öring. Även idag finns det gott om fisk i ån, tack vare fiskeklubbens arbete med lekplatser och uppröjning. Dagens krav på minskade utsläpp och andra föroreningar har också hjälpt till. Fågellivet längs ån är livaktigt. Men kan finna turkduva, kungsfiskare, mindre hackspett, göktyta, stenskvätta, entita, törnskata, forsärla och strömstare.

Mariagården, exteriör

Husen
Förr fanns det många fler hus i Stenunge by än det gör idag. Man samlade alla hus i byar. Åkermarkerna låg en bit bort, runt byn. Sen kom laga skiftet på 1830-talet. Var och en skulle flytta ut till sina ägor och de timrade husen plockades ner och byggdes upp i anslutning till den egna marken. Några hus fick dock stå kvar i Stenunge by.  Mariagården och Västergård ansågs vara i så gott skick att man lät dem få vara kvar på sina ursprungliga byggplatser. Sannolikt fanns också den stora stenkällaren vid den här tiden.  De lador och ladugårdar vi ser idag är av senare datum. Det gäller också orangeriet och fårhuset som byggts under 2000-talet – i traditionell byggnadsteknik.

Västergård, exteriör, vinterbild

Västergård
Västergård är en framkammarstuga i två våningar byggd någon gång 1770-1790. Eventuellt kan nedre delen vara ännu äldre och sedan påbyggd. Delar av interiör och rumsindelning är ursprunglig. Taket reparerades och lades om 2009. Nästa steg är att restaurera husets fönster. Västergård fungerar fortfarande som bostad. Stenungsunds kommun äger fastigheten men den bebos av ättlingar till de sista privata ägarna.

Stenkällaren Den stora jordkällaren på Västergård vittnar om Stenunge bys glansdagar. Troligen kom den till någon gång i början av 1800-talet när potatis blev en vanlig åkergröda och man behövde gott om plats att lagra både potatis och rovor. Under senare år har källaren restaurerats så nu bidrar den till bilden av ett välmående jordbruk för 200 år sedan. Den är fortfarande utmärkt att förvara mat i. Jordkällaren är ovanligt bred och lång. Det är en fristående byggnad med ingång från den gavel som vetter mot gårdsplanen. Man går in genom dubbla dörrar och kommer först in i en svale och sedan till två längsgående utrymmen – en sk tvåskeppig källare. Jordgolvet ligger 30-40 cm under marknivå och är trots detta alltid torrt. Väggarna är murade av natursten, en del så stora som tre meter. Murarna är fogade både på in- och utsidan. Fogningen inne i källaren är enhetlig och troligen ursprunglig. På utsidan kan man tydligt se att fogningen bättrats på - på olika sätt genom tiden. Källarens väggar har fått skador och sättningar. En del beror på att träd och annan vegetation vuxit upp på murarna. Möjligen kan också skakningar från trafiken vägen utanför ha ställt till problem. Men mest skador har uppstått av att murarna, speciellt hörnen, har dåliga förband. De olika stenskiftena binder inte över varandra tillräckligt. Källaren har ett sadeltak med enkupigt lertegel på öppen läkt. En del av takteglet har fått bytas ut eftersom många av de gamla pannorna var trasiga eller saknades helt. Under tegeltaket finner man ett massivt stentak med stora hällar som vilar på ytterväggarna och på en hjärtvägg längs mitten av källaren. Stentaket var isolerat med ett tjockt lager tång (ålegräs) som var ganska förmultnad när restaureringsarbetena startade. Nu ligger ett nytt lager med tång över hälltaket.

Mera historia om Stenunge by

Stenung är namnet på den medeltida by där det moderna Stenungsund ligger. Byn låg söder om Vetteberget och dess namn förekommer i skrift första gången 1388. Men människor hade bott i området långt innan dess.

På 1830-talet ritades ägogränserna i Stenunge by om. Man genomförde ett laga skifte så att gårdarna skulle bli sammanhängande enheter och därmed mer praktiska att bruka. Knuttimrade hus kunde plockas ner och resas på nya ställen men Mariagården och Västergård - två 1700-talshus - var i gott skick och fick stå kvar. De stengärdesgårdar som vi ser idag visar sannolikt de nya gränserna efter det laga skiftet.

Den nya centralorten började växa fram på 1800-talet i området mellan ångbåtsbryggan i väster och järnvägsstationen i öster (som byggdes 1907). Här finns det gamla kapellet och en hel del äldre träbebyggelse bevarad. En drivkraft i samhällsutvecklingen var att badgästerna började etablera sig utmed kusten och så tidigt som 1842 finns en uppgift om ett badhus på Stenungs ägor.

Kommunen köpte fastigheterna 1984 och husen restaureras nu för att kommunens egna invånare och tillresande besökare ska kunna ta del av ett levande kulturarv. Här finns kopplingar bakåt i tiden i ett samhälle som annars präglas starkt av modern industri. Mariagården och Västergård ligger alldeles nära Doteröds industriområde — som en oas mitt i dagens Stenungsund.

Det har inte alltid hetat Stenunge by

Språkforskare har diskuterat byns namn. En förklaring är att namnet kan tolkas som ”byn vid foten av berget”. Berget som avses är Vetteberget.

• 1388 hette byn Staeinungum. • 1529 var namnet Steffningsbyn. • 1772 hade det ändrat sig till Stännung.

Huru å tomt skall byggas

Det behöves många hus på en gård där man bedrev jordbruk. I Byggninga Balken i 1734 års lag kan man läsa: ”Tomt skall byggas till mangård och ladugård. I mangården skola vara stuga med förstuga och kammare, så ock gäststuga, där gården så stor är, källare, visthus och sädesbod, redskapshus, och hemligt hus, port och lider. Tarvar bonde flera hus; bygge sig till lägenhet det bästa han gitter. Ladugården bygges särskilt ifrån mangården, och där skola vara stall, fähus, fårhus, och svinhus, med nödiga foderrum, så ock loge och lador, efter som gården är stor till. Badstuva eller mälthus skall ock byggas, så ock ria, där skog är, och de avsides sättas.”

Mariagården

Mariagården har fått sitt namn efter Maria Johansson som levde i huset mellan 1899 och 1943. Hon var gift med Herman vars mamma Anna-Maria föddes på gården 1820.

Maria Johansson var känd som en redbar kvinna som vid sidan av gårdssysslor också hade tid för ”allmänna angelägenheter”. Maria ägnade stort intresse åt kyrkan och missionen och arbetade ivrigt för att få ett kapell i Stenungsund. Hon bidrog också ekonomiskt till byggnaden.

På 1800-talet var Mariagården vitmålad. En stor ladugård och andra ekonomibyggnader kompletterade gårdsbilden men de har försvunnit med tiden. Ladan närmast Mariagården byggdes ut till sin nuvarande storlek år 1955. Den äldre delen är förmodligen en källargrund, där man sannolikt förvarat mat tidigare. Under 1900-talet har ladan använts som förvaringsställe åt maskiner och andra jordbruksredskap.

Mariagården har varit ett ställe fyllt av aktivitet. Här bedrevs stort jordbruk med sjutton kor och två hästar. 1907–1908 var det skola i ett av husets rum.

1909 gick Herman ur tiden och Maria drev gården på egen hand till strax före sin död 1943. Eftersom Herman och Maria var barnlösa gick gården ur släkten efter 300 år. Bageriägaren Einar Karlsson Thorén köpte Mariagården och Marias dräng Johan Brunsten arrenderade jordbruket tillsammans med Julius Larsson på Uppegård. De brukade åkrarna ända in på 1960-talet.

Västergård

Vid tiden för det laga skiftet ägdes Västergård av Johannes Abrahamsson. Han var en duglig bonde och fick pokal och 100 riksdaler banco av Hushållningssällskapet för att han skötte jordbruket så bra. Johannes blev sedan ordförandende i den första kommunalstämman 1862.

Sonen Josef tog över gården och nya tider tog vid. Förmögna stadsbor hade börjat bygga sommarhus på Stenungsön. Efterfrågan på varor ökade och handelsmän etablerade sig kring ångbåtsbryggan på Västergårds mark. Josef fick inkomster genom arrenden som dessa handlare betalade.

När Josef gick bort 1901 delade sönerna på gården. Albert byggde ett nytt hus på sin gårdshalva nära stationen och arrenderade ut marken. Ferdinand bodde kvar i Västergårds mangårdsbyggnad och var den siste ägaren som brukade jorden där.

När arrendatorerna fick friköpa sin mark började centralorten Stenungsund växa fram.

Senast uppdaterad