Stenunge by

Mitt i centrala Stenungsund ligger Stenunge by. Det är resterna av en medeltida by, med spår av ett gammalt kulturlandskap och två timrade hus från 1700-talet, Mariagården och Västergården.

Husen i Stenunge by

Förr fanns det många fler hus i Stenunge by än det gör idag. Man samlade alla hus i byar. Åkermarkerna låg en bit bort, runt byn. Sen kom laga skiftet på 1830-talet. Var och en skulle flytta ut till sina ägor och de timrade husen plockades ner och byggdes upp i anslutning till den egna marken. Några hus fick dock stå kvar i Stenunge by. Mariagården och Västergård ansågs vara i så gott skick att man lät dem få vara kvar på sina ursprungliga byggplatser. Sannolikt fanns också den stora stenkällaren vid den här tiden. De lador och ladugårdar vi ser idag är av senare datum. Det gäller också orangeriet och fårhuset som byggts under 2000-talet – i traditionell byggnadsteknik.

Västergården

Västergård är en framkammarstuga i två våningar byggd någon gång 1770-1790. Eventuellt kan nedre delen vara ännu äldre och sedan påbyggd. Delar av interiör och rumsindelning är ursprunglig. Taket reparerades och lades om 2009. Nästa steg är att restaurera husets fönster. Västergård fungerar fortfarande som bostad. Stenungsunds kommun äger fastigheten men den bebos av ättlingar till de sista privata ägarna.

Jordkällaren på Västergård

Den stora jordkällaren på Västergård vittnar om Stenunge bys glansdagar. Troligen kom den till någon gång i början av 1800-talet när potatis blev en vanlig åkergröda och man behövde gott om plats att lagra både potatis och rovor. Under senare år har källaren restaurerats så nu bidrar den till bilden av ett välmående jordbruk för 200 år sedan. Den är fortfarande utmärkt att förvara mat i.

Jordkällaren är ovanligt bred och lång. Det är en fristående byggnad med ingång från den gavel som vetter mot gårdsplanen. Man går in genom dubbla dörrar och kommer först in i en svale och sedan till två längsgående utrymmen – en sk tvåskeppig källare. Jordgolvet ligger 30-40 cm under marknivå och är trots detta alltid torrt.

Väggarna är murade av natursten, en del så stora som tre meter. Murarna är fogade både på in- och utsidan. Fogningen inne i källaren är enhetlig och troligen ursprunglig. På utsidan kan man tydligt se att fogningen bättrats på - på olika sätt genom tiden. Källarens väggar har fått skador och sättningar. En del beror på att träd och annan vegetation vuxit upp på murarna. Möjligen kan också skakningar från trafiken vägen utanför ha ställt till problem. Men mest skador har uppstått av att murarna, speciellt hörnen, har dåliga förband. De olika stenskiftena binder inte över varandra tillräckligt.

Källaren har ett sadeltak med enkupigt lertegel på öppen läkt. En del av takteglet har fått bytas ut eftersom många av de gamla pannorna var trasiga eller saknades helt. Under tegeltaket finner man ett massivt stentak med stora hällar som vilar på ytterväggarna och på en hjärtvägg längs mitten av källaren. Stentaket var isolerat med ett tjockt lager tång (ålegräs) som var ganska förmultnad när restaureringsarbetena startade. Nu ligger ett nytt lager med tång över hälltaket.